Nej, menar författaren Arne Müller. Men vi låter det ske.

Arne Müller är journalist på SVT Nyheter Västerbotten i Umeå och just nu aktuell med sin tredje bok ”Stockholm, städerna och RESTEN”, som kommer ut inom kort.

Arne Müllers första bok ”Smutsiga miljarder: den svenska gruvboomens baksida”, handlade om alla de miljöproblem som de svenska gruvorna orsakar.

I den andra boken, ”Norrlandsparadoxen”, skriver han om hur det satsas mångmiljardbelopp på gruvor och vindkraft i Norrland, samtidigt som norrlänningarna bara i liten utsträckning får ta del av vinster och arbetstillfällen.

I sin tredje bok granskar han den regionala utvecklingen i Sverige som helhet.

– Varje bok har väckt frågor som har lett mig vidare, berättar han.

Funderingen som väcktes efter förra boken är varför glesbygden går bakåt, medan städerna växer, utan att det tycks finnas någon slutpunkt på fenomenet.

Det han har gjort är att gå igenom den svenska regionalpolitiken under hela efterkrigstiden med två frågeställningar för ögonen: Vad är det som driver denna utveckling? Går den att påverka?

– Jag tyckte att jag läste ganska mycket inför att jag skrev ”Norrlandsparadoxen”. Men nu har jag läst och räknat mycket mer. Oändligt mycket!

Han har studerat och lagt ihop många olika variabler, till exempel var börsföretagen har sina huvudkontor, var banksektorn finns, var forsknings- och utvecklingsinsatserna görs, var riskkapitalet placeras och var bygginvesteringarna görs. Och kommit fram till att det ser likadant ut på alla områden.

– Det är en enorm koncentration av kapital, nya arbetsplatser och därmed av befolkning till Storstockholmsområdet. Men städerna i glesbygden – de blir knappt en liten blipp i statistiken.

Det är inget specifikt Norrlandsproblem, utan en extremt ojämn utveckling av den ekonomiska geografin totalt sett i Sverige, menar han.

Pengarna rullar i den riktning där företagen ser att det finns vinster att hämta. Glesbygdskommuner kämpar med näbbar och klor för att överleva, men det är ytterst få som kommer någonstans utan en uppbackning av den nationella politiken.

Med minskad befolkning och minskat skatteunderlag får de mindre kommunerna svårt att upprätthålla servicen och företag lämnar orten.

En viss medvind kan skönjas i större städer som till exempel Umeå och Linköping. Men för resten ser det bekymmersamt ut.

– Tidigare var det de mindre orterna som hotades. Nu gäller det även de mellanstora kommunerna och snart hotas i princip alla städer utom Stockholm, Göteborg och Malmö.

Så vad politikerna gör åt problemet?

– Jag trodde att det sett ungefär likadant ut hela tiden, men upptäckte att det har växlat väldigt mycket under årens lopp, vilket var en aha-upplevelse för mig.

Under 1970- och 80-talen bedrevs det en aktiv utjämningspolitik i Sverige. Den offentliga sektorn byggdes ut, statliga jobb och högskoleutbildningar decentraliserades och det fanns ambitiösa program för att få företag att lokalisera sig på andra orter. Effekten var en betydligt mer balanserad utveckling.

– Men sedan kom 1990-talet som blev ett förfärligt årtionde för Sverige utanför storstäderna.

Det enda som har bromsat den nedåtgående trenden i de mindre städerna de senaste åren är det stora flyktingmottagandet. Med den åtstramade flyktingpolitiken kommer de tappa allt igen, förutspår han.

Nu följer han med spänning hur det ska gå med den parlamentariska glesbygdskommitténs föreslagna program för att stärka glesbygden.

– Det är något nytt att det återigen läggs fram den här typen av förslag. Men jämför man till exempel med vad som görs i Norge, så kan man konstatera att det är småsatsningar som planeras i Sverige.

Idag beskrivs urbaniseringsprocessen som en naturlag – en formel som gör att storstäderna kommer fortsätta växa och glesbygden krympa, konstaterar han.

– Då är det intressant att få reda på att det inte alltid har varit så.